Tävlingsåret 2020
Som för så många andra blev det ett väldigt annorlunda år 2020. Coronapandemin har färgat mångas vardag och därmed också träning. Vi är lyckliga som får hålla på med en utomhusidrott, som egentligen inte borde påverkas av restriktioner av sammankomster. Det som ändå har påverkats är tävlingar och gemensamma träningar. Mitt huvudmål för säsongen var FM i juni och Veteran-VM i september.
En stor del av tystnaden här på bloggen kan härledas egentligen till två saker. Det blev faktiskt FM i cykelorientering midsommarenhelgen i Tammerfors. Men det blev en stor besvikelse för mig personligen och delvis nog för syrran också. Jag deltog redan på lördagen i sprinten och det var verkligen jobbigt. Banan var fysiskt tung med stora höjdskillnader och jag märkte rätt fort att min träning varit för ensidig och lätt. De hårda jobbiga träningspassen hade uteblivit. Höjdskillnader finns inte i Närpes, åtminstone inte nära vår fritidsbostad, där vi hade spenderat över tio veckor på våren. Jag hade främst cyklat långa lugna länkar med min gravelcykel, medan hårda pass på bökiga stigar hade uteblivit. Redan efter lördagen var jag beredd på att söndagen skulle bli jobbig.
Baserat på rankingen startade jag sist i min klass, eller egentligen nästan sist i hela tävlingen. Det började helt okej, men till tredje kontrollen gjorde jag ett stort misstag. Egentligen var jag ganska rätt då jag svängde av från motiosspåret in på stigen, men trodde att jag var lite för mycket höger. Försökte korrigera det och hamnade bara fel. Fick inte stigarna att stämma över huvudaget och efter att ha försökt en god stund, bestämde jag mej för att söka mig mer mot fjärde kontrollen för att ta fart. Men inte sen heller kom jag rätt. När jag till slut fick fast mig på kartan igen insåg jag att jag från början varit rätt och hade bara behövt fortsätta 50 meter rakt fram, så hade jag sett kontrollen. Nu blev det istället en över fem minuter stor bom, och loppet var i princip över.
I vår klass är vi rätt jämna och en bom på fem minuter är för mycket, det har jag ingen chans att cykla ikapp. Men jag kämpade mig igenom. Var långt efter, men vägrade avbryta, har alltid haft svårt för det. Ungefär en kilometer före mål gick banan rätt nära mål och jag kunde se att tävlingscentralen var nästan öde. Syrrans äldsta dotter satt inte heller längre på läktaren, vilket måste betyda att syrran redan var i mål. Gick i mål på sista plats i klassen. Riktigt bedrövad. Syrran hade redan startat hemåt, men inte heller hon hade haft en bra dag. Hennes stämplingsenhet, EmiTagen, hade slutat fungera på sjätte kontrollen, och hon var därmed utan resultat. Den tid hon klockade åt sig själv skulle ha räckt till en tredje plats, om enheten hade fungerat.
Nåja, jag hade väl kunnat komma igen efter det. Lägga om träningen och sikta på nästa mål. Men fanns det ett sådant då?
Deltog ännu i cykelorienterings-FM på medeldistans och stafett-FM med syrran. Medeldistansen fungerade mest so en genomkörare. Kom i mål och tänkte att bättre kan jag. Samtidigt fick jag en uppfattning om vilken fart jag behöver hålla och att jag inte var så långt från täten längre. Några missar kostade mig dyrbara minuter, men känslan var ändå bra mycket bättre än under midsommarhelgen. På söndagen gjorde vi det vi är bra på. Tillsammans med syrran är vi starka. Orienteringen var knepigare och då jag gick ut samtidigt med de andra var det lättare att hålla tillräckligt bra fart. Speciellt det andra varvet kände jag att det här fixar vi och vi kom i mål som vinnare i D80. Första gången i veteranklass tillsammans. Det var väl också söndagen som gjorde att säsongen inte känns helt misslyckad.
Ju närmare hösten vi kom, desto tydligare blev det att även Veteran-VM i Lahtis/Vierumäki skulle inhiberas. Istället ordnades FM på ultralång distans samt vanlig nationell cykelorienteringstävling. Men då hade jag redan konstaterat att säsongen som knappt blev av var över. Prioriterade dotterns simtävlingar i hemmahallen istället, där också sonen gjorde sin första tävling, då det fanns en överhängande risk att det inte skulle bli fler simtävlingar under året.
Det blev alltså (nästan) ingen säsong. Eller åtminstone blev den inte vad jag hade förväntat mig. Lätt att titta i backspegeln och konstatera att med det träningsupplägg jag hade under våren, kunde resultatet heller inte bli något annat än det blev.
Nu är ju frågan då att vad händer nästa år? Finns det något att träna för?Hur lägger man upp träningen om man inte vet vad målet är? Eller behöver man ha ett mål alla år? Kanske målet för 2021 kunde vara att bra träna för att må bra? Hitta en balans i jobb, barnens träning (dotterns simträningar främst) och egen träning. Ska försöka bli frisk från min förkylning nu först och sen ska jag fundera vidare på det. Längtar efter vintercykling på snöiga och frusna stigar.
