Säsongen 2019
Jag hade höga förväntningar på våren innan säsongen. Det skulle vara roligt att cykla och förutom FM i cykelorientering var det stora målet Tahko MTB.
Det började ju också alldeles ypperligt med ett silver i stafetten i damernas huvudklass tillsammans med syrran, samt ett guld på medeldistansen i min egen klass (D35). Formen kändes på stigandet och det var skönt att tävlingarna gick så bra, bättre än väntat egentligen. Jag var snabbare än syrran och det var kanske första gången sen jag började cykla MTB som det kändes så.
Därefter var fokuset på Tahko MTB och att tillsammans med syrran göra det till ett lyckat äventyr. Vi hade anmält oss till 60km natt, samma som syrran hade cyklat med sin man året innan. Kände mig ändå stark och redo. Vi förberedde oss bra och även om det inte blev mycket sömn på kvällen innan, starten gick ju kl 24.00, så borde allt ha varit klart vid start.
Men det blev bara en enda stor besvikelse för min del. Pulsen var hög från början redan och kroppen svarade inte alls. Det blev en kamp från första kilometern för mig, medan syrran verkade ha det hur lätt som helst. Mera om Tahko MTB kan du läsa här.
Efter Tahko hade jag svårt att komma igen. I juli blev det knappt någon träning alls, högst två pass i veckan och ingen tanke bakom. Visserligen jobbade jag och min man hårt med att få gräsmattan sådd på sommarstället, men jag hade heller inget intresse av träning eller cykling. Blev lite grusvägscykling på mtb:n från sommarstället, men annars bara en enda tävling i cykelorientering.
Så här efteråt är det väl ett mindre under att jag över huvudtaget fick upp någon fart den dagen, när jag ser på träningsmängden under juli-augusti. Speciellt fartpassen lyser ju nog med sin frånvaro. När det sedan blev tal om att FM i cykelorientering och den traditionella Villaavslutningen inföll samma helg, så var det på något sätt helt okej att inte delta. Istället firade vi Villaavslutning på vårt nybyggda sommarställe och cykelsäsongen var slut.
Besviken var väl den känslan som lämnade överst. Även om vårens silver med syrran och eget guld på medeldistansen, så var det nog känslan efter Tahko MTB som blev kvar.
Nu när jag tittar tillbaka så är det två saker som jag tar med mig till nästa säsong, dels att jag behöver hitta ett sätt att få kroppen att slappna av då den vill gå i lås, som på Tahko. Det var en viktigt tävling för mig, även om det samtidigt inte var tävling, och det gjorde på något sätt att kroppen var stressad redan från början. Hur jag löser det i framtiden, vet jag inte än.
Den andra lärdomen är lättare. Det går helt enkelt inte att vara i form om man inte tränar. Lätt, eller hur? Men också lättare att se i efterhand hur lite träning som jag fick ihop över sommaren, speciellt avsaknaden av intervaller eller annan tävlingsspecifik träning. Med lite intervaller hade jag åtminstone tillfälligt fått upp en kortvarig, halvbra form. Men nåja, en mellansäsong sista året i D35 är väl inte hela världen. Nästa säsong stiger jag till D40 och förhoppningsvis har jag lärt mig något även av 2019. Mer om förväntningarna inför 2020 senare.
