Tahko MTB rapport

Det som egentligen skulle bli 2018 års äventyr ihop med syrran, blev istället framflyttat till 2019, så jag hade en bruten hand ifjol.

Så vid midnatt på väg in i 29.6 gick starten för vårt gemensamma långlopp. Syrran körde visserligen ifjol redan tillsammans med sin man, som hon skrev om då, men för mig var det första gången. Kändes lite mäktigt efter förberedelserna kvällen innan och alla bekanta som vi stött på då. När 2000 mtb-cyklister samlas, finns det garanterat några bekanta med.

Det var ännu väldigt ljust vid midnatt. Veckan efter midsommar blir det ju inte så mörk över huvudtaget, men inne i skogen och i utförsbackar var det det nog ändå bra med lampa. Men tillbaka till starten.

Vis från ifjol tyckte syrran att vi skulle starta ganska raskt, för att inte behöva trängas upp i den första egentliga uppförsbacken upp till Kinahmi. Vi höll ganska bra fart och jag kände mig lite orolig, men litade på syrran. I vanliga fall har jag inte några större problem med att hänga med henne, men nu kände jag tidigt att jag fick kämpa mer än henne och att min puls låg väldigt högt.

Första vätskekontrollen var i Nilsiä vid ca 13 km, men redan innan dess var jag tvungen att säga åt syrran att vi måste dra ner på tempot, att jag inte kommer att orka hålla tempot i natt. Kroppen kändes låst och pulsen hög. Försökte slappna av och få ner pulsen, men det gick inte. Från Nilsiä började uppförsbacken sakta upp mot Kinahmi. Först långsam stigning längs grusväg, men kortare jämnare partier där jag försökte återhämta mig. Enda tanken var att det fortfarande är fyra timmar kvar och den egentliga stigcyklingen hade inte ens börjat än.

Direkt det blev stig, blev det trångt på stigen. Alla på led och svårt att komma förbi. För mig gällde främst att det kändes som om alla ville förbi och jag hade ingenstans att ta vägen för att inte behöva bli stående vid brevid stigen heller. Sist och slutligen var det en ganska kort, men brant stigning den sista biten upp till Kinahmi, fast den fortsatte sakta uppåt ännu efter den första branta delen, men då gick det redan att cykla igen. Ner på andra sidan blev jag imponerad över syrrans utförskörning. Antingen hade hon fördel av att ha cyklat där förr, eller så hade hon blivit avsevärt bättre på utförscykling sedan vi senast kört ihop. Jag hade svårt att hänga med även utför, till mitt stora förtet.

Andra vätskestationen stannade vi en stund på. Min cykel lät lite konstigt och så passade vi på att tanka. Mest för att se till att jag fick i mig energi, ifall det var det som var problemet. Nästa avsnitt skulle nämligen innebära andra rundan upp på Kinahmi, även om vi inte skulle lika högt. Lika brant var det nog. Stigningen kallas för Taivaan portaat (Trapporna till Himmelen). Tog inte lång stund innan jag fattade varför. Stigen var full av stenar som bildade trappor upp. Säkert riktigt lämpligt om man ska upp där till fots, lite mindre roligt att därtill släppa på cykeln. För släpa var ungefär vad jag gjorde. Tog ett steg, greppade cykelsadeln och puffade upp cykeln. Såg syrran långt framför som stod och väntade och hejade. Helst hade jag velat säga något fult. Samtidigt förstod jag ju att hon bara ville väl, men just där och då kändes det mest som en våt trasa i ansiktet. Avundsjukt såg jag på då hon hur lätt som helst tog sig fram, medan jag fick kämpa för varje meter.

Vid följande station, Kalkkiruukki (Kalkbruket), kändes det redan aningen bättre. Då hade vi cyklat i över två timmar och närmare 29km. Halva loppet kvar då alltså. De följande 10 km gav mig lite återhämtning. Sakta kändes det bättre, även om syrran ändå hade det lättare och låg framför, men det var inte riktigt lika illa som i början. Började istället märka att magen inte riktigt tyckte att det var roligt att cykla och äta mitt i natten. Kroppen tog inte upp det som jag stoppade i mig.

Följande egentliga stigning var upp till Tuulivaara. För mig var det lättare i och med att det var grus i början och sedan lättare stig, det gick alltså att cykla hela vägen upp. När vi korsade ett hygge halvvägs upp till Tuulivaara gick solen upp och fåglarna började åter sjunga. Först då märkte vi hur tyst det hade varit hela vägen.

Efter Tuulivaara var det två längre stigningar kvar. Först Rahasmäki och sedan El Grande upp till toppen av Tahko. Vid den sista vätskestationen serverades våfflor både till min förtjusning och förskräckelse. Magen hade knappt återhämtat sig från föregående stations intag, försökte äta och dricka bara lite i gången, men efter varje intag skapade illamåendes, samtidigt som det inte riktigt kändes vettigt att cykla utan att ta in energi heller. Något att öva på för nästa gång, kanske.

Före El Grande går rutten ända ner till sjön, så det blir en ordentlig stigning upp till Tahko. Jag var beredd på att El Grande skulle vara riktigt, riktigt jobbigt. Det var det ju också, speciellt om man skulle ha kraft att cykla fort. För mig var det blott tacksamt att det gick att cykla största delen och endast vissa ställen var jag tvungen att stiga av och gå, då det blev för brant. Tungt var det ju, förstås, men Kinahmi i början var definitivt värre. Antagligen är jag oerhört dålig på att leda cykeln uppför, så fort det gick att trampa uppför kändes det bättre. Känns ju å andra sidan dumt att träna på att leda cykeln uppför, men med min fart är det kanske det som behövs till ett annat år.

Uppe på sista backen i morgonljuset kändes det ändå värt det. Och även om jag hade försökt övertala syrran att sticka iväg och lämna mig att komma själv, så var det rätt skönt att få dela det tillsammans i gryningen. Att cykla ner för Tahko lite före kl 5 på morgonen och korsa mållinjen tillsammans var ju ändå hela poängen med loppet.

Fast jag har också undrat om stressen hade släppt om hon lämnat mig där och jag fått komma i egen takt. Eller om det bara hade slutat i att det tagit ännu längre för mig att ta mig runt om jag varit ensam.

På söndagen skulle vi starta hem tillbaka. Jag hade ingen egentlig brådska hem, utan bestämde mig för att cykla lite innan jag startade hemåt. Syrran hade en par timmar längre väg och började ratta hemåt då jag satte mig på cykeln. Tänkte ta början av 25km slingan och se hur den verkade, åtminstone upp till Tuulivaara och sedan därifrån antagligen bakvägen upp på Tahkomäki.

Det som kändes som det mest knäckande så där psykiskt för mig, var att jag på söndagen cyklade delvis samma backar som jag hade gjort natten mot lördag. Nu nästan hur lätt som helst. Stigningen till Tuulivaara var inget problem, även om den gick på mer teknisk stig i början än där vi cyklat på natten.

Antagligen var pressen borta och spänningen i kroppen hade släppt. Det blev egentligen en mycket bättre cykling än under natten mot lördagen. Så på ett sätt var jag ändå nöjd över att jag tog mig en tur på söndag, för att konstatera att det kanske inte var enbart formen det var fel på, utan jag borde ha kunnat prestera bättre. Nu gick det bara inte bättre än så här. Tanken efteråt var ändå att nästa år gör jag det bättre. Nu blir det antagligen inte Tahko för mig i år, eftersom juni redan är rätt så fullbokat och en helg i månaden borde man kanske vara hemma också.

Bilderna är, med de två proffsbilderna (tagna av luonnonvoima.kuvat.fi) undantagna, syrrans. Hon hade gott om tid att fotografera medan hon väntade på mig.