FM i cykelorientering, parstafett

Vi var tredje i damklassen ifjol. Vi var nöjda då. I år blev vi andra, och var ännu nöjdare. Totalt förlorade vi drygt fyra minuter på nästan två timmars cykling. I och för sig var KooVee, det lag som dominerat damstafetten i många år, inte på startlinjen i år, då Henna Saarinen nyligen blivit ryggopererad, men silver är ändå silver.

Det var annars också en jämnare stafett i år. Ifjol var två lag överlägsna och 13 minuter före oss, då tävlingen var en tredje del kortare än i år. Nu var det spännande hela vägen. Parstafetten bestod av sex etapper, tre per dam. Efter två etapper, alltså varsin sträcka, var vi endast 14 sekunder från täten och det låg tre lag inom 20 sekunder. Därefter tog Kokkolan Suunnistajat kommandot, sakta men säkert drog de ifrån de andra lagen. Vi kämpade med Rajamäen Rykmentti och Lounais-Hämeen Rasti om de följande placeringarna.

Det var SysterD som startade, tur för mig, jag vet inte om jag hade klarat av att inleda säsongen med masstart i FM stafett och fortfarande hålla huvudet kallt. Syrran kom till växling närmare en och en halv minut efter Lounais-Hämeen Rasti, och jag hade hunnit bli nervös. Jag hade räknat med att Kokkolan Suunnistajats Marja Penttilä kommer först, med syrran hack i häl. Nå väl, bara att hoppa på cykeln och trampa iväg efter kartan och börja jaga. Det visade sig att syrran hade vurpat vid en kontroll, och inte sett om stämplingen lyckades eller inte och var tvungen att återvända till kontrollen en bit bakåt, och förlorade därmed redan en halv minut till de andra.

Jag hade svårt att se trycket på kartan. Den lila färgen var svår att se och kontrollnummern liten. Hade bra flyt till ettan och tvåan. Gick lite hårt längs sandvägen till trean och var tvungen att panikbromsa för att inte missa stigen ner till tredje kontrollen. På väg upp för backen mot femte kontrollen tänkte jag bara att hoppas vi inte ska upp hit alla tre rundor, för det var rätt jobbigt.

Första rundan

Hade inte några egentliga missar på mitt första varv, endast ett dåligt vägval till den åttonde kontrollen som nog tog för länge. Hade nog sparat säkert en halv minut om jag hade tagit det vägval som jag planerade, men kom lite tokigt ut från kontrollen och missade avtaget. Blev istället att cykla via fjärde kontrollen en gång till (se bild ovan). På den nionde kontrollen (av 13) kom jag ikapp Tuuli Lehtimäki från Lounais-Hämeen Rasti, samtidigt som Kokkolas Ruska Saarela kom ikapp mig. Vi verkade ha samma bana in mot mål, så det blev närmast kappkörning in till växling.

Från sin andra runda kom syrran till växling som tredje lag, ca två minuter efter Kokkolan Suunnistajat. (Efter slarvig orientering till femman, där hon susade förbi avtaget in till kontrollen, körde ända fram till stigen slut, och missade en knapp minut på det avståndet. Bild nedan.) Jag hade ungefär en minut upp till Lounais-Hämeen Rasti, samtidigt som jag såg att Rajamäen Rykmentti kom till växling strax efter syrran, vilket innebar att Mervi Pesu gick ut bara 15 sekunder efter. Såg henne bakom mig ännu då jag for från min tredje kontroll, men märkte samtidigt att hon hade annan bana. Skymtade henne på nytt på väg till min femte kontroll och konstaterade att hon ska hela vägen upp i backen, dit jag var på första rundan, men jag får nu svänga vid halva.

Andra rundan

Missade lite på väg mellan sjunde och åttonde kontrollen och hade svårt att läsa kartan mellan husen. Såg inte till Mervi mera på min runda, men hon hade hunnit till växling före mig. Det visade sig att hon saknade en stämpling på sin nionde kontroll och Rajamäen Rykmentti var därmed diskade. Det visste syrran givetvis inget om när hon for ut på sin sista runda. Vi visste att sista rundan skulle gå på ett annat område, där det var mera små stigar och nästan inget av det parkområde som de två första rundorna gått på. Det märktes också på etapptiderna, speciellt syrran gjorde ett riktigt bra lopp på sin sista etapp, bara hon kom in i orienteringen, efter en långsam start till första kontrollen.

Kokkolan Suunnistajat gick först ut på sista sträckan, däremellan Rajamäen Rykmentti (som ju var diskade), och sedan vi med Lounais-Hämeen Rasti hack i häl. Redan vid kartplanket hade jag problem. Hade svårt att se starten, samma sak med målet. Till sist kände jag igen hotellets (fanns på andra sidan gatan från målområdet) runda form och hittade första kontrollen. Tänkte att det får räcka, måste orientera utifrån det. Tuuli hade redan vid kartplanket cyklat om. Nu jobbade jag ifatt. Mötte Mervi från RR strax före kontrollen och var förvånad över att hon inte hunnit längre. Tog annat vägval än Tuuli till tvåan och var ganksa säker på att jag valde bättre. Trampade så fort det gick. Mötte igen Mervi precis på kontrollen. Lika förvånad igen. Snabbt beslut om vägval till trean och så iväg. Måste hålla undan från Tuuli åtminstone.

Sista sträckan

Tredje kontrollen kom inte emot så där som jag hade tänkt. Jag sku ju bara hålla höger hela vägen, så sku kontrollen komma emot. Däremot såg jag Mervi, igen. Märkte också att jag var lite snett, hoppade av cykeln och sprang en kort bit genom riset till kontrollen. Ännu på väg upp i backen till fyran såg jag Mervis rygg, men inte efter det. Försökte bara hålla ihop orienteringen och trampa så mycket det gick, där det gick. På väg ut från sjätte kontrollen tänkte det bli fel, men hann korrigera och svänga om innan jag var på väg helt åt fel håll. Efter vägundergången var det bara tre korta kontrollavstånd på parkområdet innan mål. Hade redan stämplat på nian och var halvvägs till tian då jag mötte Tuuli, som var på väg till nian. Hann bara tänka att det var onödigt nära, innan jag konstaterade att henne fixar jag nog.

Målrakan efter sista sträckan

Det var en lättnad att cykla in på målrakan och höra syrran och barnen heja. Vi vet faktiskt inte om vi var före Rajamäki i mål eller inte. Inte för att det på riktigt spelar någon roll, för man ska ju ha stämplat på alla kontroller för att vara godkänd, det är en del av sporten. Men det hade ju varit kul att veta om jag hann före eller inte.

Silver. I damklassen. Vi var nog väldigt nöjda. I nästa år kan vi byta till veteranklass om vi vill. D80, där sammanlagda åldern ska vara mera än 80 år. Men samtidigt är det ju lite roligt att se att vi gamla tanter, med hela vår barnskock med på tävling, kan ge de yngre tjejerna en match.