40 minuter på rött

Det är tur att man har en syster som ibland har bättre koll än en själv. Det visade sig att det i år körs en cup i Åbotrakten med olika cykelgrenar, varav tre deltävlingar är XC (cross-country). Den första arrangerades nu i veckan i Ispois i Åbo. Man kunde anmäla sig på plats och till slut var det knappt 50 deltagare som ställde upp. Det fanns klasser från H/D 10 till åtminstone H70, även om den klassen inte lockade någon deltagare. D50 och H60 hade den här gången de äldsta deltagarna. Tre stycken tioåringar var med, och mycket flera skulle det förstås gärna få komma. Banan för tioåringarna var 1 km lång och den kördes två varv. Helt lämpligt också för nybörjare skulle jag påstå, eftersom drygt halva gick på en konditionsslinga. Vilken tur att syster hade koll, och informerade mig. Dessutom lyckades jag locka med en annan bekant också, eftersom jag var lite orolig att inte så väldigt många damer skulle dyka upp.

Det var en kylig men solig tisdag, och familjen spenderade hela kvällen i området runt Ispois skidstuga, med barnens start kl. 18 och huvudklasserna plus några övriga klasser ännu med start kl. 19. Jag har inte deltagit i många mtb-tävlingar tidigare, endast ett liknande cup-evenemang, och sedan två andra tävlingar, varav  den ena var Tahko MTB 2018. Men eftersom det verkade som en lättsam tävling utan fullt allvar, så tänkte jag att detta är den perfekta förberedelsen för veckoslutets FM-tävlingar. Det blir ärligt sagt inte för många hårda träningar just nu.

Först hejade vi på ädsta dottern som deltog i sin första mtb-tävling någonsin. Hon skulle säkert ha varit väldigt nöjd, om det inte varit för strulmed kedjan på andra varvet. Lite nervöst (men helt lugn) ställde jag mig på startlinjen med en liten oro i fickan, eftersom jag lyssnade på de andra damerna som ojade sig över banans profil på den senare delen. DEN hade jag nämligen inte ens kört igenom. Det här skulle ju bara bli en bra träning.

Starten gick lugnt och det var faktiskt skönt att det inte var mer trängsel än så här.

Bild: Mika Antero

Jag var lite feg, och lade mig bakom tre andra damer, men rätt så snabbt insåg jag mitt misstag. Jag har ändå cyklat ganska teknisk terräng, och oftast ensam, och är inte van att åka bakom, och tyckte att det störde min egen rytm enormt mycket. Så det var bara att köra om vid första möjliga tillfälle. Och vilken glädje att få släppa loss! Jag gillade banan väldigt mycket, inte för svårt och inte för mycket stigning, utan just så som jag hoppades på. Första varvet (2,2 km) höll jag rätt så bra fart, och tänkte att om jag ändå körde om damerna så är det bara att försöka hålla dem bakom. Jag hade ingen aning om hur långt bakom de andra låg, jag såg inte heller familjen som hejade innan jag var på tredje varvet.

Bild: Lauri Teittinen

I början av andra varvet vurpade jag på ett ställe där jag åt dottern visade en omväg, och första varvet hade jag varit tvungen att stiga av pga. att cyklisten framför tappade farten. Men när jag själv skulle över "gropen", så blev det en rejäl vurpa, men med knappt någon fart. Jag hade lite dålig koncentration kanske och slarvade. Men upp i sadeln bara och så trampade jag fast gubben som låg framför.

Jag har inte riktigt koll på mellantider, men jag har för mig att farten började gå ner på tredje varvet. Andningen lät galen (brist på max-träningar..)  men jag försökte pressa på på de tekniska bitarna, för att inte vara för långsam, utan klara av dem med bra fart. På de mer platta (inte långa) områdena märkte jag särskilt att jag hade svårt att hålla fart.

Jag hann med fyra varv innan den snabbaste var i mål och efter 42 minuter med nästan maxpuls hela tiden var jag nog helt färdig, men nöjd. Och så roligt det var! Det var inte alls så svår bana som jag trodde efter att jag lyssnade på de andra damerna. Hoppas jag har möjlighet att delta i de andra XC-deltävlingarna också, eller allra minst som hejaklack. 

Nu känns det (efter transportcykling till och från jobbet idag) att jag är beredd på att ge järnet och försvara vår bronsmedalj från FM-stafetten i cykelorientering från ifjol. Detta var bästa uppladdningen någonsin, med tanke på att det faktiskt blivit mest gravel och inte så mycket mtb de två senaste månaderna.

Vi återkommer efter helgen! ❤

Bild: Lauri Teittinen