Effektivt skidpass

Jag fick lite extra motivation efter Syster Hs föregående inlägg. Det var skidträning i fri teknik för Piffens juniorer igår. Dottern var med för första gången den här vintern, och genast hon hittade bekanta flickor vid skidstadion, så såg jag att den här träningen kommer att gå bra, och jag har äntligen chans att göra en bra träning själv. Medan jag sakta kom igång med mitt eget skidande, så tänkte jag på det där med blodsmak i mun. Jag har varit försiktig med träningen de senaste två veckorna, efter lite halsont. Men eftersom det inte verkar bli någon förkylning (jeij!) så funderade jag lite på hur jag skulle lägga upp min knappa timme.

Eftersom jag har en pulsklocka som måste sitta mot handleden (min förra spände jag fast utanpå ärmen på vintern), så blir det inte att titta så mycket på den, och därför bestämde jag mig för att det fick bli något av naturliga intervaller, med 1-2 återhämtningspauser per varv. Alltså inga exakta 4x4 minuter eller andra specifika intervaller. Nå, varven blev sen lite olika långa, och så blev det också naturlig återhämtning då jag kom ikapp en juniorgrupp på "gamla slingan". För så bråttom har jag inte.

Men oj så det blev tungt ändå. För det mesta är det lite mindre höjdskillnader på den gamla slingan, förutom första backen då, men det gick nog fint att få upp pulsen och flåset trots det. Här måste man ju konstatera att jag nog inte är någon skidare. Traditionellt har min gren hellre varit klassiskt dessutom, men nu känner jag att det inte riktigt lämpar sig för kroppen lika bra som fri stil, vilket jag inte riktigt någonsin gillat så värst mycket att träna. Men då man vill delta i skidorientering så gäller det nog att ha både armstyrka och träning i skate bakom, så visst har det blivit skate också i tiderna.

Av någon orsak så märkte jag halvvägs att pulsmätaren inte ens riktigt fungerade. Jag har märkt det några gåger tidigare och nu vet jag varför. Jag måste se till att ärmen faktiskt är helt över klockan och inte emot sidan av den, för då blir kontakten dålig. Trots det, blev det ett sånt pass som (också) jag saknat på senaste tiden. Den där känslan när man byter från Wassberg till Mogren och redan har mjölksyra i kroppen och verkligen får kämpa för att inte farten skall stanna! :) Eller så känns det i varje fall.

Pargas IF har så fint juniorarbete och speciellt nu i vinter är ju mer spår i skick än vanligtvis i slutet av januari. Det var en nöjd tös och mamma som åkte hem efter skidningen. Kanske det får bli lite löpning någon dag också, det är snart en månad sedan mitt senaste löppass. Fast förstås så föredrar jag cykling, bara jag skulle få till det den här veckan ännu. Ingen transportcykling har det blivit på två veckor heller nämligen. Men lite styrka ändå, och skidning förstås, det är aldrig fel det!