Fäboda Outdoor MTB

Efter FM i cykelorientering var jag ivrig att komma ut på cykeln och tävla igen. Såg att det i närheten av Jakobstad skulle ordnas Fäboda Outdoor, med både 20km MTB och 10km traillöpning. Därtill hade det juniorklasser på en 3km bana. Perfekt. Anmälde mig själv och dottern. Dottern har tidigare bara cyklat stig med mig, men var ivrig att komma med.

Min start gick klockan tio på söndag, medan dottern fick vänta till klockan tolv. Vi värmde upp lite genom att cykla början av banan fram till varvningen. Kände mig lite sen till start fast det var över fem minuter kvar. Ställde mig rätt långt fram för jag hade hört att det var nästan enbart singel tracks och skulle bli svårt att köra om. Såg några bekanta från Vasa och Piia, som jag tippade skulle ta hem damsegern. Skrattade och pratade med några som jag cyklat ihop med på måndagar, men kände mig rätt närvös och dåligt uppvärmd.

De första hundra metrarna var asfalt, för att sedan övergå i en bred stig längs sandstranden och ganska fort bli singeltrack. Kände att det gick aningen fort för mig, men att jag hängde med. Rolig och trixig stig. Bore ha hunnit hit tidigare för att cykla igenom banan, det var många tvära kurvor och ställen där förhandskunskap hade varit bra. Redan efter några kilometer kände jag att benen inte hängde med. Jag hade svårt att hålla ryggen framför och kände mig stressad av att jag antagligen blockerade någon bakom. Tvekade länge men till sist steg jag åt sidan. Om det inte är min dag, så ska jag ändå inte hindra de andra. Tappade därmed synkontakten till Piia och den andra damen som hade häng på Piia.

Hittade en lucka i ledet och försökte hänga på. Svårt att få upp farten och hitta flytet i cyklingen igen. En stund senare hade jag en kvist i bakväxlaren och var tvungen att för andra gången stiga av och ställa mig med cykeln bredvid stigen. Surt. Ett gäng till som cyklade om. Antog att jag började vara bland med de sista. Vi var ju sist och slutligen inte så väldigt många som startade. Försökte njuta av de fina stigarna, för det var verkligen fint, men benen ville inte riktigt orka och huvudet var inte riktigt heller med i gamet.

Det blev inte riktigt som jag hade väntat mig, kroppen är inte riktigt i det skick som jag trodde. Märker också skillnaden mot cykelorienteringen, då jag får konsentrera mig på orienteringen, hinner jag inte fundera så mycket på hur det känns i kroppen att cykla. På långlopp och liknande där det egentligen bara är att cykla, har huvudet större möjligheter att motarbeta kroppen. Jag var mera stressad i min cykling i Fäboda, än vad jag var helgen innan då jag cykelorienterade.

Ungdomsstarten

Men det som istället gav mig mycket glädje och energi var dotterns första mtb-lopp. Det fanns alltså en ungdomsklass för barn under 12 år, utan tidtagning. Banan var tre kilometer och delvis samma stigar som vi cyklat innan. Jag hade ju därmed lite hunnit kolla hennes bana, för att vara säker på att hon fixar det. Föräldrarna fick följa med ut och cykla efter sina barn om de ville eller trodde att det behövdes. Dottern var envis med att jag inte fick följa med, utan bara heja där på slutet.

Vi diskuterade innan att det här är ju sen inte på liv och död, utan på skoj. Tycker att det är viktigt att barn får uppleva att det är roligt att också tävla ibland. Nu råkar ju jag ha ett barn som hellre tävlar än tränar, men även för henne ska det vara roligt att tävla, oberoende av gren och resultat. Då jag själv cyklat runt hade jag konstaterat att på den bit barnen skulle cykla var där en nerförbacke och en uppförbacke som hon nog inte skulle klara utan att stiga av, därför försökte jag också påpeka att det är helt okej att stiga av om det blir för svårt, att även jag gör det ibland om det inte går att cykla.

Det var 22 barn som deltog, av vilka endast fyra flickor. Jag hade cyklat emot en bit för att heja och väntade spänt hur det skulle gå. Antagligen var jag mera närvös nu än då jag själv cyklade. Det var också lite svårt att uppskatta hur länge det skulle ta att cykla tre kilometer på stig. Fort verkade det gå. De första pojkarna var antagligen i mål på mindre än tio minuter. Dottern var mycket nöjd då hon kom i mål. Placeringen var oviktig, deltagarmedaljen desto viktigare. Hon kommenterade också att det hade "gjort ont i benen där på asfalten", vilket är helt förståeligt att det gör på målrakan i en uppförsbacke då man försöker hålla två pojkar bakom.

Nu blir det knappast några fler lopp i år, varken för henne eller mig. Jag har konstaterat att kroppen knappast orkar med Botnia MTB:s 67 kilometer i det tempo som jag skulle vilja. Att cykla "bara" 30 är heller inget egentligt alternativ, eftersom det då skulle bli mest grusväg. För dottern arrangeras det heller inga andra tävlingar mera. I och för sig skulle hon säkert både klara av och orka cykla den 8 km bana som finns för juniorer på Botnia MTB. Vi får se hur det blir. Nu redan pratar hon om att hon vill prova på cykelorientering, så det kommer det åtminstone att bli i nästa sommar.