FM-helgen ur Syster D:s perspektiv
Hela sommaren hade jag väntat på den här helgen. Allra mest på parstafetten. Formen hade känts rätt så bra och jag visste att det blev någorlunda bra träning i juli. Augusti blev ganska uselt med mest transportcykling. Men i alla fall var det ju fråga om medeldistans på lördagen, och inte lång eller ultralång. Det skulle nog gå bra.
Jag startade näst sist i D35-klassen då startordningen bestämdes av årets rankingpoäng, med den som hade mest poäng som sista startande. Jag tyckte jag gjorde ett bra val till första kontrollen men efteråt ser jag att jag förlorat 1 minut till syrran som var snabbast. Kan inte ännu heller riktigt förstå orsaken, förutom att mitt vägval rundade aningen för mycket till vänster och jag använde mig av två korta sträckor där underlaget inte var egentlig stig utan det var mer bara en öppen linje, men visserligen inte för mjukt heller.
Vägvalet till första kontrollen.
Till tvåan genade jag från stigen på ett par ställen, men tyckte jag hade bra flyt. Till trean tog jag inte det bästa vägvalet, utan fick några meter för mycket stigning och hamnade gena rakt till kontrollen på slutet.
Fyran och femman gick bra, men vid sexan stressade jag lite redan, eftersom jag skymtat Marja Penttilä bakom mig. Det ledde till en miss och att hon körde fast mig.
Följande var ett långt avstånd, med en rejäl backe, och jag lyckades faktiskt inte hänga med, vilket knäckte mig en aning och sedan hade jag lite för bråttom till åttan och höll på att tappa bort mig, men hade tur och kom efter lite funderande nästan rakt på kontrollen. Här hade också jag behövt kompassen, vilket jag planerat ha med mig, men ändå glömt hemma. Ingen sol på himlen heller att utnyttja för att försäkra mig om rätt riktning.
Slutet gick bra, jag hade exempelvis snabbaste tiden till kontroll 11 men som ni kanske läst redan så förlorade jag åt syrran, och medaljtrion framför henne. Jag kunde ändå inte vara så hemskt besviken, eftersom jag inte hade missat så väldigt mycket. De andra var helt enkelt bara snabbare just idag.
Damstarten
Stafetten sen då. Syrran skrev ju att vi var taggade och siktade på brons. Jo, visst, men om jag ska vara riktigt ärlig så kände jag att det nog skulle bli otroligt svårt och litade inte riktigt på vårt team lika mycket som hon.
Det var faktiskt roligt att få starta och försöka hänga med de snabbaste damerna, det var ju ändå damernas huvudklass, med en del av världseliten på plats.
Jag hängde ganska bra med i början och även om avståndet till täten sakta började växa efter tredje kontrollen så orkade jag kämpa. Ända tills jag halvvägs på första etappen lyckades läsa fel i farten och svänga av en stig för tidigt. Det ledde till onödigt mycket cykling och det var rätt så lätt att beräkna att jag missade 1-1,5 minuter eftersom jag mötte både KooVee och Rajamäen Rykmentti innan kontrollen.
Dessutom tappade jag en hel del i farten efter den stora missen, då jag inte såg någon annan på ett par kontrollavstånd. Vid växling var jag över tre minuter efter täten.
Min andra och avslutande slinga i stafetten.
Syrran skötte ju följande sträcka ungefär på samma vis, med en större miss, och det var bara att fortsätta kämpa på min andra slinga. Det gick faktiskt betydligt bättre än den första och vid växling låg jag endast 1.10 från bronset (och Rajamäen Rykmenttis Mervi Pesu).
Sedan fick jag stå och vänta i 20 minuter innan syrran skymtade som tredje tävlande vid sista kontrollen - vilken lättnad! Vår första FM-medalj i damernas huvudklass! Det räddade hela veckoslutet den här gången.
