Medalj inom räckhåll

Tänk att min säsong fick ett fint avslut i alla fall! Efter lördagens medeldistans var jag besviken. Inte fullt lika besviken som efter ultralånga FM, men ändå besviken. Ett ordentligt misstag hade kostat mig en dyrbar minut, och det blev ingen medalj. Söndagens brons i damstafetten, dessutom tillsammans med syrran, smakade därmed ännu bättre. Men först lite om medeldistansen.

Lördagens tävling inleddes i lite regn. Jag var taggad inför start och det passade utmärkt med nästan tre kilometers cykling till start. I cykelorientering får man kartan en minut före sin starttid, så att man ska hinna lägga in den i kartställningen och få en snabb överblick över banan och förhoppningsvis några knepiga vägval gjorda. Från startfållan till själva startpunkten var det en ganska lång uppförsbacke. Först därifrån började den egentliga orienteringen. Jag tänkte chansa på att det sak gå att cykla rakt genom skogen på vissa ställen och hade vägvalet klart. Första stället gick riktigt bra att gina, och jag var nöjd. Strax innan kontrollen hittade jag ett traktorspår som gick rätt igenom skogen från en stig till en annan och besparade mig en omväg.

Foto: Tuomas Väinä

På väg till den tredje kontrollen var det uppför, jag är ganska dålig i jämförelse med de andra på uppförsbackar, och fick kämpa på för att inte tappa fart. Tror också att jag valde ett aningen sämre vägval. Till fyran, femman och sexan var det ganska korta mellanrum och det gällde bara att hålla riktningen och ordning på att man var på rätt stig. Sedan blev det lång, sugande uppförsbacke igen mot den sjunde kontrollen. Jag valde att gå genast åt höger ut mot en grusväg, men när jag i efterhand tittar på kartan så ser jag att det hade varit snabbare att gå aningen mera rakt på och komma ut lite senare på grusvägen. Nåja det är ju en del av sporten, att man inte alla gånger hinner kolla alla möjligheter i farten. Strax innan kontrollen var jag ikapp Nina Jaako som startat fyra minuter före mig. Hon fråga om jag är på väg till eller ifrån sjuan. Svarade att jag är på väg till den.

Ungefär i samma veva tappade jag fokus på mitt eget lopp. Hittade nog sjuan bra, med Nina hack i häl, men såg inte efter ordentligt hur jag skulle ta mig till åttan och kartbytet. Valde vänster om, och därmed fel. Såg Nina svänga cykeln och ta högervägvalet. Mycket snabbare än mitt. Tvekade. Ändrade mig och försökte gina rakare, men det var bara mjukt i skogen och jag tappade ännu mera fart och tid. Till sist konstaterade jag att återgå till ursprungliga vägvalet inte var ett alternativ, jag var samtidigt för långt ifrån Ninas vägval och hamnade någonstans där i mitten. Utan att egentligen ha koll på var exakt jag var. Saknade min kompass. Jag har hittills inte känt att jag behöver en på cykelorienteringen, men nu hade den kommit väl till pass. Allt såg likadant ut och jag var stressad. Då såg jag Nina och en annan dam som såg ut att vara på väg från kontroll, inte till kontroll. Följde stigen bakåt och fick syn på kontrollen. Pjuh. Tappade en minut till den snabbaste på den sträckan, och 40 sekunder till Nina. Så onödigt.

Det var kartbyte på åttonde kontrollen och jag försökte återfå fokus på mitt eget, för att inte tappa mera tid. Långhåll till nian. Försökte trycka på och hade någorlunda koll på hur långt jag skulle längs grusvägen. Tills det plötsligt kom en liten uppförsbacke, svängde av vägen för att sekunden efter konstatera att den stigen gick ingenstans. Jag måste stanna och kolla. Konstaterade att jag svängt av för tidigt, uppförsbacken gjorde att jag trodde jag hunnit längre än jag i verkligheten hade. Ut tillbaka och sedan rätt. Kort håll till tionde kontrollen och då såg jag igen skymten av Nina. Stämplade strax efter och valde gå mera rakt mot elvan än Nina, och var nästan ikapp. Några korta håll kvar, och väldigt många stigar, så nu gällde det att hålla koll på riktningen.

På väg till näst sista kontrollen gick jag på ganska rakt över ett litet gult, öppet område och kom före henne till näst sista kontrollen. Därifrån spurt mot sista. Och sen det bästa på hela banan, brant nerförbacke in mot mål. Bara att ge gärnet, glöm bromsarna och låt cykeln dansa. Härligt avslut. Men i mål var jag andra dam. En halv minut senare kom Marja Rantanen i mål och jag föll till trea i resultatlistan. Visste att Marja Penttilä och syrran startat efter mig och att nu var det bara att vänta. Marja Penttilä gick givetvis i mål som segrare, men denna gång var jag snäppet bättre än syrran.

Vi slutade alltså som fyra och femma idag. Ingen medalj. Men heller inget katastroflopp av någondera. Vi visste att i den här terrängen är de andra damerna snabba. Med ett helt felfritt lopp hade det kanske räckt till medalj, men nu tog missarna lite för länge.

Nu blev det istället fokus på nästa dag och stafetten. Men först hade jag lovat barnen simning på hotellet.