Att bara våga

Ibland är huvudet fullt med hjärnspöken och spärrar som gör det svårt att klara olika partier med cykeln i skogen. Oftast sitter spärren snarare mellan öronen än i den fysiska cyklingen. Länge hade jag en spärr på en stig här i Vasa. Försökte lösa den genom att ha syrran att cykla först en gång då hon var på besök, men hon fixade det inte heller (den gången), så det blev inte precis lättare för mig.

Det är frågan om en liten stenig uppförsbacke, som samtidigt svänger vänster. Kommer jag från andra hållet, så är det inga problem. Men uppför hade jag svårt att hitta rätt linje. Det slutade med att jag cyklade dit, ställde cykeln åt sidan och gick fram och tillbaka och funderade vilken linje som skulle vara lättast. Hittade en linje längst till höger som jag provade två gånger innan den satt. Nu har jag sällan problem där, istället hittar man ju nya svåra ställen.

När jag cyklade med syrran i Pargas i juli hittade vi ett nytt sånt ställe som kändes som svårt. Men det här borde gå, sa jag då, men båda ledde cyklarna förbi stället. Sista veckan av semester tillbringade vi ju i Åbolands skärgård, och på hemvägen sov vi en natt i Pargas. Passade på att lufta cykeln samma rutt som senast med syrran. Tänkte att nu ska jag nog sätta det där stället vi fegade ur på senast.

Hade först vissa svårigheter att hitta rätt stig, då det nu finns en frisbeegolfbana i samma område. Stigen är lättare att hitta från Rödjan, men då blir det uppförbacke. Jag ville prova den samma väg som sist, alltså nerför. Efter att ha irrat runt en stund på berget hittade jag rätt stig. Och den här gången så var det egentligen inget problem alls. Vet inte varför vi fegade ur sist. Antagligen för att vi hade för lite fart. En av mina cykelkompisar här i Vasa brukar säga att "vauhti korjaa virheet" (farten fixar felen) och så är det nog oftast. Nu rullade jag bara ner för berget och plötsligt var jag redan förbi det där knepiga stället.

På något sätt är det just den känslan, då jag klarat något som jag inte gjort innan, som gör det här med stigcykling så oerhört roligt. Att våga mera, att förflytta gränsen lite till för vad jag kan och vågar, det är så otroligt roligt.

I slutet av länken hittade jag också en pump track i Skräbböle, men det blir kanske mer om den en annan gång.