Cyklar mig lycklig

När man plötsligt inte kan göra det man brukar, vill man det ännu mera, antar jag. Efter att inte ha kunnat cykla över huvudtaget på fem veckor, så har jag nu cyklat alla dagar sedan jag kunde börja hålla i styret. Ännu håller handen inte för några längre turer, så jag har hållit mig till en timme. Dessutom har jag hållit mig till lite lättare stigar, tekniskt sätt, för att inte utsätta handen för allt för mycket skakningar och plötsliga slag.

Idag hade jag dessutom möjlighet att cykla till jobbet. Barnen är hos farmor och farfar, då dagis har stängt, så nu behöver jag plötsligt inte fundera på att något barn ska hämtas eller föras, utan kan ställa mina arbetsresor enligt egen tidtabell. Sällsam lyx och jag njuter för fullt.

De flesta dåliga dagar går att cykla bättre. För mig fungerar cyklingen som ett sätt att rensa huvudet. Det går liksom inte att fundera på jobb eller annat medan man cyklar fram över rötter och stenar. Oftast kommer jag tillbaka från en cykellänk på mycket bättre humör än jag var innan.

Jag cyklar mig lycklig.