Tävlingssäsongen är igång

Så var cykelorienteringens tävlingssäsong äntligen igång. Förra helgen deltog båda systrarna i Hiiltomiehets traditionella tävling. Denna gång var vi till Kyötikkälä i Kangasala. Eftersom det var en tvådelad tävling med sprint på morgonen och medeldistans på eftermiddagen var första start redan klockan tio. Det innebar för mig att jag behövde starta till Tammerfors redan på fredagen, så på eftermiddagen hämtade jag barnen lite tidigare och vi körde iväg. Min mamma hade lovat ställa upp och tillbringa dagen med barnen i Tammerfors, medan jag var på tävling.

Jag velade länge innan vi anmälde oss, om jag skulle ställa upp i min egen klass (D35) eller cykla i damernas huvudklass. Tänkte att det är lite småtrist om det bara är jag och syrran i samma klass, då kan vi lika bra tävla mot varandra i huvudklassen, men vi anmälde oss till sist i D35. Det tillkom dessutom en tredje tävlande, en tidigare landslagscyklist, i samma klass, så på förhand såg det ut att bli riktigt bra. Tyvärr hade vårens pollensäsong dragit igång ordentligt och därtill var jag lite lätt förkyld, vilket inte direkt är bästa upplägget inför säsongsdebut. Sist och slutlligen var jag rätt nöjd att vi deltog i egen klass.

Sprinten på förmiddagen var enligt tävlingsdirektiven 4,4km mätt rakt mellan kontrollerna, men det är ju oftast omöjligt att cykla, därför anges även den kortaste vägen längs stigarna. På sprinten var den 5,5 km. Jag startade först i vår klass. Kände mig inte särskilt förberedd då jag stod på startlinjen, men i det skedet är det lite sent att fundera så mycket mera på formen.

Drog iväg till första kontrollen, den kom emot precis där den skulle, svängde cykeln och fortsatte ut till spånbanan och mot andra kontrollen. Tänkte höger, vänster och sen bara rakt. Följde det också och inser plötsligt att det inte alls går någon stig till vänster och till kontrollen där den borde. Alltså har jag cyklat fel någonstans. Nu efteråt ser jag precis var det blev fel, och även var jag hamnade, men då i brådskan och stressen hittar jag inte mig själv på kartan. Tar en risk och springer med cykeln vänster, tänker att det måste vara ditåt. Hittar en stig och sedan en stigkorsning. Okej, så nu är jag där jag trodde jag skulle vara, in här och sen ska kontrollen vara rakt fram. Det är den också. Skönt. Trean hittar jag rätt bra och på väg ut från kontrollen kommer hon som startat en minut efter mig emot. Äsch då, är hon redan nästan fast mig. Missen på tvåan kostade mig mer än jag trodde.

Full fart mot fyran, nedförbacke och bra sandväg att cykla på. Hittar kontrollen, men min EmiTag (den man stämplar elektroniskt med) blinkar inte, alltså har stämplingen inte lyckats. Svängom och tillbaka till kontrollen. Ny start mot femman, bra fart och rakt på kontrollen. Men igen samma sak, stämplingen tar inte och jag måste svänga om för att stämpla på nytt. Men ännu är hon inte fast mig.

Sjätte kontrollen går bra, men ut från kontrollen tar jag fel vägval, eller egentligen syns det inte i farten att det inte går stig mellan gårdarna, utan att det är en återvändsgränd. Börjar vara lite för många misstag för att det ska bli bra resultat nu, men försöker kämpa på ändå. Åtminstone har syrran inte fått fast mig. Hon som startade en minut efter har jag inte heller sett till sedan trean, men antar att hon kört om mig mellan sjätte och sjunde kontrollen.

Mot åttonde kontrollen gör jag ett halvdåligt vägval. Halvvägs till kontrollen inser jag att jag måste antingen runda höger eller vänster. På kartan ser det ut som aningen sämre stig åt höger, men kortare. Så jag väljder det. Aningen sämre betydde i detta fall stora runda stenar i nerförbacke. Svär lite inombords, lägger vikten bak och fingarna på bromsarna. Försöker att inte bromsa för mycket så att hjulen låser sig, men det är svårt. Kommer ner och svänger vänster mot kontrollen, men är helt utan fart, och får kämpa i den lösa sanden. I efterhand är det lätt att konstatera att det blev fel redan på väg ut från sjunde kontrollen, men att det där halvvägs hade varit bättre att ta vänster istället för höger. Alltid lätt att vara efterklok förstås.

In mot nästsista och sista kontrollerna är jag både trött och irriterad på mig själv. Orkar inte riktigt försöka mera. När jag tittar på mellantiderna efteråt ser jag att jag förlorat en halv minut åt syrran på väg mot sista kontrollen, bara för att jag gav upp. En halv minut. På ett kontrollavstånd som tog en och en halv minut att cykla. Lite surt. Samtidigt har syrran redan på tvåan missat betydligt mer än mig, och ännu mera på slutet. Jag är inte direkt nöjd med min prestation, men å andra sidan är det första tävlingen för säsongen, så helt felfritt brukar det sällan gå.

På eftermiddagen fortsätter tävlingarna med medeldistans. Mer om det i morgon.