top of page

Vintercyklings cup i Vasa

En av de lokala entreprenörerna i Vasa, Polkupojat, har dragit igång en MTB Cup med ett okänt antal deltävlingar. Väligt bra initiativ tycker jag. Förutom det uppenbara, att man sporras att cykla fort även utanför den egentliga cykelsäsongen, så har en sådan här lågtröskelstävling potential att samla sådana cyklister som ännu inte vågat tävla.


Den första deltävlingen arrangerades igår kväll, på mina hemstigar. Fast det är egentligen en sanning med modifikation. Tävlingen gick runt det som kallas Aurinkorundi, en loop på ca 1,7 km. På sommaren innehåller den lite av varje: tekniska partier, våta kärr, spångar och dikesövergångar. En del av broarna skulle antagligen behöva repareras lite. Ska man cykla den fort, är det ganska tungt. Nu så här på vintern är ju allt det där dolt under snön och det är bara fin stigcykling i varierad terräng.


Det var länge sen jag hade cyklat där, så på torsdagen när alla mina datasystem på jobbet var nere, drog jag ut på en snabb runda dit. Då var den i absolut perfekt skick. Hårt packad snö som var perfekt för snabb cykling. Nytt rekord på Strava var alltså garanterat.


Under fredagen började det sedan snöa, så att det låg ungefär en centimeter med nysnö på stigen. Men jag behövde en hård träning, så jag for i alla fall. Tyvärr blev uppslutningen minst sagt dåligt. Det kan delvis ha berott på att informationen om tävligen kom först på onsdagen, så lite kort varsel för många.


Redan innan start konstaterade vi att segrarna i de tre olika klasserna var så gott som säkra, förutsatt att man fullföljde loppet. Det var jag i damklassen, Stefan i herrklassen och Toni i Fatbike-klassen. Tävlingen gick på fyra varv, men så att alla går i mål då vinnaren fullföljt fyra varv, oberoende av på vilket varv man är.


Snöfallet hade gjort stigarna mjuka under dagen

Jag hade ju klätt mig i vanlig vintercykelutrustning och inte desto mera tänkt tävling då, så lite närvös blev jag då Toni drog av överdragskläderna. Ställde om målsättningen till att åtminstone inte bli omkörd för att få fullfölja mina fyra varv. Stefan hade jag aldrig träffat förr och hade därmed ingen koll på vilken fart han kunde tänkas hålla.


Efter en strulig start i mycket lös snö, tog Toni täten och försvann i skogen. Stefan la sig bakom mig och så körde vi på. Försökte att inte stressa utan konsentrera mig på bra körning, men som alltid på tävling blev jag lite stressad och cyklingen lika så. Hela första varvet och ungefär 2/3 delar in på andra varvet låg jag före. Sedan missade jag ordentligt och körde rakt in i snön. Släppte förbi Stefan. Märkte att han plötsligt hade betydligt hårdare fart en mig och blev först lite stressad av det. Sen försökte jag hitta tillbaka till känslan jag hade haft dagen innan, så jag inte hade behövt sätta i foten en enda gång och allt flöt på helt perfekt. Det gav ju givetvis genast utdelning och under det tredje varvet tog jag in på Stefan och fick syn på hans lampa längre fram på stigen.

Med Stefan hack i häl på det första varvet

På väg ut på fjärde varvet hade han lyckats vurpa ordentligt och jag var låg nu genast bakom honom. Tänkte att jag skulle ligga där och vänta på att han gör ett misstag, för något annat sätt att ta sig förbi fanns egentligen inte på den smala stigen. Chansen kom fortare än jag väntat mig, redan efter några hundra meter, strax innan spångarna. Så jag drog om, nöjd och glad. Men i andra ändan av spångarna, på bron över diket, gjorde jag en ordentlig vurpa ner i snön och det frusna diket och fick än en gång se mig omkörd. Snopet.


Visste att jag hade ett ställe kvar som orskat problem för honom de tidigare varven. Det är en gammal skogsbilväg som korsar området längst bort och där är det mycket snö, denna dag lös snö, och det följs av en lite mer teknisk nerförsbacke där han också tagit mer tid på sig en mig. Tanken var att jag skulle försöka ta mig förbi när vi korsdade skogsbilvägen för att sedan få fart och en lucka nerför den tekniska biten.


Ungefär så gick det också. Han (och jag) var tvungen att stiga av i den lösa snön. Jag hade lite bättre far och han fråga om jag ville om. Svarade att gärna, om du har tänkt gå resten av vägen. Sprang om och hoppade på cykeln. Lyckades riktigt bra med nedförsbacken, där jag hade strulat lite varvet innan, och trampade så mycket jag kunde. Konstaterade att jag nog hade kunnat trycka på lite mer tidigare under loppet, men å andra sidan blev det kanske mer spännande så här.


Hoppas absoulut att det kommer flera cyklister nästa gång. Men ur personlig synvinkel så var det bra att det under den första tävlingen inte var så mycket folk utan jag fick koncentera mig på min egen cykling.

Eftersnack hör väl till alla tävlingar, stora som små.

Dylika lekfulla tävlingar är helt ypperliga som hårda träningspass, och det är också de passen som är jobbigast att göra ensam. Mera träningstävlingar bara så blir jag nog snabb till sommaren jag också.

bottom of page