Sjukt roligt, men var är alla andra?

Det stod Orbea Cup by Ajopyörä i kalendern på tisdagen. Jag har ju mest cyklat i hemknutarna och på bekanta stigar. Gjorde ett försök att föreslå att jag kunde ställa mig med barnen vid XCO-banan för att få heja på pappan i familjen den här gången, men han tyckte vi andra skulle tävla i stället.

Barnen startade först och innan starten hann vi bekanta oss med banan. Det hade regnat på dagen, rötterna och en del bergspartier var hala och banan var faktiskt knepigare än jag trodde. Vi konstaterade att det är helt okej att hoppa av om det känns så. Lite strul med växlarna på ena cykeln vid uppvärmningen, som sen fixades, men möjligtvis ledde till lite försiktighet i starten. Därmed råkade lillasyster vara först ut på banan efter startrakan, och den platsen höll hon ända till mål. Det var alltså bara våra två tjejer som deltog i damer 10 den här gången. Rosiga om kinderna kom de nöjda i mål. Det blir säkert revansch nästa gång har jag på känn.

Ingen start för äldre juniorer över huvudtaget, vilket betydde att allmänna och de äldre klasserna kunde starta strax efter. Jag hade ju bekantat mig med den ca 1 km långa slingan, och cyklade på avstånd efter barnen under deras tävling. Jag testade på det snabbare, men svårare partiet över ett berg, medan barnen tävlade, men hela banan hade jag inte tagit mig runt. Det var bara jag och en annan dam som ställde upp, så jag tänkte att jag hinner nog bekanta mig med banan under första varvet, hehe.

Trots det blev det förstås en överraskning på den biten jag inte testat på. Några större stenblock, ett drop och en stor tall efter det, lite för nära inpå stigen. Jag fegade ur första varvet. Men jag fortsatte att ånga på. Farten var okej, och flåset på topp, ännu. Min fart är ungefär den samma som de lite äldre herrarna har. Så det var faktiskt roligt att ha sällskap under nästan hela tävlingen. Ibland låg jag före, ibland bakom.

Under andra varvet på den 2 km långa banan tyckte jag att jag förberedde mig bra på det svåra partiet, men lyckades tappa balansen lite före droppet, och tänkte åka mot tallen, som låg till vänster. En snabb vändning och jag var beredd att hoppa av. I sista sekund lossnade foten, som verkade sitta fast onödigt hårt. Puh, ingen katastrof, men fick ta en funderare om jag skulle klara av samma ställe över huvudtaget den här gången. Ju längre man kör, desto tyngre blir det, och desto svårare är det att kontrollera tekniken på sådana ställen. Jag gav upp på tredje varvet, tänkte att det inte är värt det, att krascha på en liten bytävling (på bilden har jag just passerat stället på tredje varvet, gående). Jag fick en uppmuntran av den trevliga publiken (som hittat ett ypperligt ställe att fotografera) att komma senare och träna där. Bra idé självklart.

Det var svårt att hålla bra fart efter två varv, jag kände att jag fick jobba för att inte börja söndagscykla. På tredje varvet insåg jag att jag nog skulle bli tvungen att cykla mer än fyra varv, vilket jag ursprungligen försiktigt hade hoppats på. Banan innehöll mest stig, men förstås nog lite spånbana/sandväg, och också en brant backe längs elljusspåret på slutet, som så lämpligt bröt av den tekniskt lätta delen innan varvning och mål. Ajaj så det brände i benen där!

Fem varv blev det, och jag kunde bara konstatera igen, att det här är så skitkul! Tur att det finns ens såna små tävlingar man kan delta i också här i Åbotrakten. För att upprepa mig, så är det här exakt vad jag behöver ibland, både för hård träning och för att det är så attans roligt!

Förra gången var det jag och 10-åringen som deltog och förvånansvärt många totalt sett dök upp på startlinjen. Nu var det annat. Jag tror vi var drygt 20. Superfint väder, flera frivillia som ställer upp i arrangemanget. Var är alla andra? Alla damer? Alla juniorer? Just juniorverksamheten verkar vara något man satsar på glädjande mycket på andra orter i Finland.

(Foto 1,3 och 4: Jonas Krogell)