Att pusha sig själv och andra
Jag fick mig en tankeställare på dotterns simträning ikväll. Eller egentligen inte riktigt där ännu, men något som hände där tog jag med mig själv ut på länk senare.
I vår grupp har vi haft väldigt mycket fokus på rätt simteknik under hela hösten. Barnen är ännu ganska små, mellan åtta och elva år, och de flesta har simtävlat första gången i våras. Det finns alltså en hel del teknik att lära in. De flesta av barnen sätter nya rekord vid varje simtävling, bara genom att simma tekniskt bättre. Givetvis blir det ju även en del mängd automatiskt för att de ju simmar fram och tillbaka, men sällan hård träning, som skulle bara vara fokus på att få barnen trötta.
I dag var väl första gången som de simmade längre set utan paus, samtidigt som det även blev några längder med endast sparkar. Det var här som det började märkas på barnen att träningen var annorlunda. De blev tröttare än vanligt och några så trötta att de ville ha paus. Jag fann mig sittande vid kanten av bassängen med en väldigt tävlingsinriktad flicka som simmar fort redan nu, men som antagligen mest simmar med armarna. Efter tre längder med man mot man med simfötter och bräda, var hon trött i benen. Så trött att hon tyckte det gjorde ont. Då diskuterade vi varför vi gör en sådan här träning och eftersom just den här tjejen är väldigt tävlingsinriktad i allt hon gör så fann jag mig förklarande att det är när vi pushar oss själva dit där det inte längre är bekvämt och där det känns så där riktigt jobbigt, som vi blir bättre.
Det var den biten som slog mig då jag släpade mig själv ut i hård vind och på lite isig asfalt. Att den senaste säsongen har jag haft svårt att pusha mig själv. Jag har omedvetet, eller medvetet, undvikigt de där hemska passen då jag pushar mig själv utanför bekvämlighetszonen. Inte undra på att jag inte bättre i år.
På löprundan ikväll kändes det tungt, riktigt tungt. Det var hård vind, mörkt och lite sånt där isigt regn. Jag hade ingen lust alls. Hade jag inte varit färdit ombytt på väg hem från simhallen, hade nog risken varit stor att jag inte kommit mig ut. Väl ute kändes väl första kilometern helt okej, lite medvind hjälpte säkert. De senaste två månaderna har jag knappt tränat alls, jag har ätit alla kex som vi haft hemma och en hel del godis har också hittat ner i magen. Jag väger mer än jag gjort på flera år, och det kändes idag.
Med meningen som jag använt då jag diskuterade med tjejen i simhallen idag ringandes i öronen, pushade jag mig själv. Annars hade länken blivit både kortare och långsammare än den blev. Då jag stängde av klockan hemma stod det återhämtningstid 3,5 dagar. Skrattade lite. Så hårt hade jag ändå inte sprungit, men med tanke på senaste tidens träningsmängd fick väl klockan, antagligen kroppen med, sig en chock över att det faktiskt blev någon form av konditionshöjande träning och inte bara njutningsfull friluftsverksamhet. Bra så. Nu ska jag försöka se till att det håller i sig.
