©2018 BY CYKELSYSTRAR.

RSS Feed
  • Facebook - Black Circle
  • Instagram - Black Circle

Stafettbrons i damklassen

September 7, 2018

Efter lördagens lilla besvikelse var vi båda väldigt taggade inför söndagens stafett. Vi hade siktet inställt på brons, och det lyckades vi till slut också uppnå. Segern gick till KooVee (från Tammerfors-regionen) och silvret till Kokkolan Suunnistajat.

 

När vi kollade laguppställningarna för de andra lagen, var det rätt uppenbart att KooVee och Kokkolan Suunnistajat skulle vara överlägsna. Vi räknade med en förkrossande seger för KooVee och sedan ett tryggt försprång för Kokkolan Suunnistajat i förhållande till övriga lag. Det blev till slut en ganska jämn kamp mellan de två lagen och den slutliga uppgörelsen skedde på väg till den sista kontrollen, då Marika Hara satte in sin stöt och förde KooVee i mål som segrare.

 

 Medaljörerna från damstafetten. Foto: Jari Vaara

 

Där bakom gick vi vår egen kamp med Syster D. På förhand räknade vi med att Lammin Säkiä, Kortesjärven Järvi-Veikot och vi hade ganska jämna cyklister, medan Rajamäen Rykmentti och OK Trian hade en landslagscyklist och en betydligt svagare cyklist i laget. Utan några större missar räknade vi med att vi har en bra chans att kämpa om bronset.

 

Vi hade valt att ändra på cykelordningen med Syster D. Ifjol var det jag som startade och hon som avslutade. I år blev det tvärtom. Inte egentligen av någon annan specifik orsak än barnpassning. En annan ändring från ifjol var också att istället för tre sträckor var, så körde vi två sträckor var. Syster D cyklade alltså den första och den tredje sträckan, medan jag cyklade andra och fjärde sträckan.

 

Först från första sträckan var Rajamäen Rykmenttis Mervi Pesu, tätt bakom var KooVee och Kokkolan Suunnistajat. Därefter kom OK Trians Ingrid Stengård, ungefär två minuter efter Mervi. En minut senare var Lammin Säkiäs Marja Rantanen och syrran vid växlingsbommen. "Jag gjorde en stor miss", hann syrran säga innan jag cyklade iväg mot kartplanket och därifrån till den branta uppförsbacken mot starten. Barnen väntade och hejade uppe på backen, och sånt är ju alltid roligt och ger extra energi, speciellt andra gången jag skulle ut.

 

 Damstarten med Syster D näst längst till höger. Foto Jari Vaara

 

Jag kollade kartan och riktningen. Såg Mari Koivunen (Lammin Säkiä) på väg åt samma håll som mig. Visade sig att vi hade samma början av banan. Jag var lite förvånad över att hon inte var snabbare, hade väntat mig att jag skulle ha svårt att hänga med. Nu låg jag hack i häl på henne.  Skymtade även OK Trians cyklist som ännu var på väg till sin första kontroll, redan förbi en konkurrent då.

 

Min tvåa skulle vara på en mindre stig, parallellt med den vi cyklade på. Räknade med att hon kommer att sakta in och kolla då vi närmar oss, och då tänkte jag att där ska jag svänga in, utan att kolla desto mera. Hon saktade in och nästan stannade, jag fortsatte några meter fram, hittade ett bra stråk genom skogen och ginade rakt där mot kontrollen. Hade någorlunda koll på den följande sträckningen och konstaterade att det var samma kontroll vi hade haft dagen innan, men nu kommer vi att komma från andra hållet. Bra så, då går det lättare, läste istället följande kontrollmellanrum färdigt. Stämpla och så iväg.

 

 Syster H på målrakan. Foto: Jari Vaara

 

Inget svårt håll, utan gällde närmast att hålla farten. Några nervösa ögonkast bakåt för att kolla hur nära Mari var, men mellanrummet ändrade inte. Såg på kartan att det kommer att komma en liten bit teknisk stig nerför och tryckte på lite extra där, vet att hon inte riktigt vågar cyklar hårt nerför. Men i samma veva slarvade jag. Kollade dåligt hur stigarna skulle gå där nedanför backen, men det redde upp sig. Fick syn på kontrollen och stämplade. Men sen blev det fel.  Jag valde vänstervägval och cyklade iväg. Lite för sent märkte jag att det vägvalet kommer att sluta med att jag antingen måste rakt genom skogen eller runda långt. Nu efteråt har jag konstaterat att hade jag valt annat vägval till kontrollen hade jag kommit bättre ut från den också. Men det är alltid så lätt att vara efterklok, speciellt i orientering. Nåja. Valde runda, vågade inte riskera rakt. Såg att Mari hade valt rätt bakom mig, men egentligen hade hon haft en annan kontroll och därmed kommit ut bättre till stigen.

 

Bet ihop och cyklade på. Tänkte att bara jag hänger med henne till växling, så har vi ännu chans, även om jag var en god bit bakom. Plötsligt såg jag henne inte alls. Antog att hon var framför, men tydligen hade hon haft en annan kontroll och var sen också bakom mig. Vi hade tydligt olika kontroller de två följande, för plötsligt kom hon från ett helt annat håll till näst sista. Jag hade just kämpat mig upp för en backe på en rätt smal stig och därifrån sista biten rakt genom skogen, medan hon kom cyklade längs med backen på stigen och hade därmed högre fart ut från kontrollen. Äsch då. Kämpa på nu. Bara sista kontrollen kvar nu så får du vila. Jag var åtta sekunder efter i växling.

 

En klubbkompis som var med och tittade på och fungerade som service och reserv åt våra herrar, sa att vi är åtta sekunder från brons. Jag hörde åttio, och tyckte att vi är ju nära. Det tog säkert tio minuter innan jag förstod att han menade att Mari hade kommit som trea till växling och vi var fyra, bara åtta sekunder efter. Det blev en spänd väntan på systern.

 

 Barnen var med och hejade uppe på backen vid startpunkten.

 

KooVee och Kokkolan Suunnistajats cyklister kom. Sedan väntade vi. Jag försökte cykla runt så att benen skulle hållas i rörelse, men mest väntade jag bara. Nio minuter senare kom Rajamäen Rykmentti. Nu var frågan bara om Syster sku ha sällskap av Lammin Säkiä eller inte. En minut och tio sekunder senare kom syrran, utan sällskap. "Inga bommar nu så klarar vi det här, Marja har missat." Med de orden ringande i öronen trampade jag iväg upp i backen. Säkert nu, inga bommar.

 

Ettan låg åt samma håll som förra gången, men aningen mera vänster. Tvåan var också en kontroll jag hade haft dagen innan. Men allting ser annorlunda ut från andra hållet. Spikade den. Sedan lite längre håll till trean. Runda med bättre väg, eller mindre stig rakt på? Jag rundade. Låste bakdämparen för att få all kraft framåt. Sista biten ginade jag genom skogen, stämplade och vidare. Fyran var samma som på första varvet. Där fick jag syn på Rajamäkis cyklist. Vid samma steniga stig nerför där jag hade försökt cykla ifrån Mari på föregående varv. Försökte vara smartare nu. Läste noga kartan för att ha koll när backen slutade, sen tryckte jag på. Fick fast henne vid slutet av backen. Denna gång höger och sedan över en väg, en mindre stig, en större stig och sen in genom skogen till kontrollen. Där.

 Syster H på målrakan med klubbkompisen Kalle Rantanen bakom. Foto: Satu Rinkinen

 

Men sen då? Höger eller vänster? Ska jag våga gina genom skogen där strax innan sjätte kontrollen, eller borde jag säkra och cykla runt. Men det var så stor omväg. Valde vänster i början och tvekade länge hur jag skulle göra i slutet av kontrollmellanrummet. Slutade med att jag ginade. Vet ännu heller inte om det lönade sig. Det gick inget vidare att gina, var tvungen att stiga av och springa med cykeln och det tar tid. Men det går ju heller inte att ändra sig i det skede. Bara att bita ihop och kämpa på. Sedan uppförsbacke mot sjuan. Benen var trötta, men jag tänkte på hur hemskt det skulle kännas om vi hade missat bronset för att jag blivit lite trött. Tittade oroligt bakom mig och åt sidorna, såg ingen. Varken Mari från Lammin Säkiä eller Riikka Haltia från Rajamäen Rykmentti. Då jag stämplade på sista såg jag syrran vid snitslingen mot mål. Frågade om det blev medalj, och det blev det.

 

Vi var långt ifrån silvret, över tolv minuter. Men då är vi ju inte unga landslagscyklister utan nästan medelålders småbarns-morsor. Så vi är nöjda. Riktigt nöjda.

 

 Vägvalsdiskussion efteråt. Foto: Tuomas Väinä

 

Please reload

Our Recent Posts

Please reload

Archive

Please reload

Tags

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now