Tahko MTB - racerapport

Varför till Tahko MTB?

Jag har några gånger (nåja 7 gånger) åkt Vasaloppet utan att ha gjort några strålande prestationer, men mest för att det är så fin stämning och en rolig grej och ett mål för träningsåret. Eftersom kroppen inte längre riktigt är med på alla grenar längre, så har det blivit mer cykling. Och lika gärna kunde vi sätta upp ett gemensamt mål för året med Syster H och köra vårt första längre mtb-lopp istället. Tahko är bekant eftersom min man kört det fyra gånger, och vi således hade lite bakgrundsinformation.

Så gick det som det gick med syrran, och jag fick fundera om, ifall jag skulle hitta någon annan att göra denna roliga grej med. Visserligen kunde jag åka ensam också, men det skulle inte riktigt vara samma sak. Funderade hit och dit, utan att riktigt hitta någon, tills syrran föreslog, vem annan, honom som servar mina cyklar.

Så på fredag åkte vi 6 timmar i bil och hade några timmar att vila innan starten kl. 24.00

Start och första vägsträckan

Det kändes inte som så många deltagare på startområdet, och i själva verket var det inte det heller, ca 160-170 tror jag. De flesta kör ju 60 km på lördag morgon, men efter vad jag hade hört var det mer än lämpligt för mig att välja natten, där man skulle få mer ro och utrymme för egen cykling.

Den första vägsträckan (också med en del skidspårsbotten) gick ganska raskt. Det gjorde väl inte för mycket, för jag förstod själv också att ju fler man håller bakom i början, desto färre skulle man bli tvungen att ta sig om senare. Och på smala stigar är det ingen enkel grej. Sedan började första stigningen, med början längs en sandväg. Här fick vi helt enkelt konstatera att vi hade klätt oss aningen för varmt, och det var bättre att stanna och minska på kläderna och byta handskar (vi hade räknat med att det kunde regna och vid starten duggregnade det också lite ännu). Några körde om oss förstås, men bättre att göra det man kan för att cyklingen ska kännas bra. Vi var ju ändå bara drygt 10 km in i loppet.

Första utmaningen

Jag hade hört om de tuffare stigningarna och redan den första upp för Kinahmi betydde att man måste leda cykeln. Det var lite mörkt redan och bra med lampa. Men ändå var det ett steg i taget som gällde, ackompanjerat av ett himla flås. Lyckades snubbla ett par gånger och kände liten stress över att det var många bakom och försökte hålla farten bäst det gick. Väl uppe på Kinahmi flöt det bra på igen och så kom den första fartfyllda nedförsbacken. Lång var den dessutom. Men trots att några kom förbi, så gick det smidigt. Jag ska väl också erkänna att jag nog inte är så värst snabb nedför. Ovan med skymningen och rädd för att skada sig så tog jag den här första backen på säkra sidan.

Därefter kom första servicepunkten med dricka och smått att äta. Till och med en slang var framplockad - man kunde spola cykeln. Jag märkte att redan 22 km och 1.30 på cykeln kändes i kroppen. Jag åt en bit banan, men ville gärna fortsätta snabbt. Det kändes inte bra att stanna upp för länge.

Taivaan portaat

Till följande servicepunkt var det 13 km. Ganska snabbt svängde vi in i skogen igen och efter lite enklare teknisk stig började det gå uppför igen. Jag tyckte jag klarade mig någorlunda långt trampandes, men ändå var det bara att stiga av och börja leda cykeln igen. Nu var det redan tydligt att man behövde lampan, men med bra lampa var det inget större problem att ta sig fram, på samma vis som i dagsljus.

Jag hade trott att Taivaan portaat (Himlens trappor) skulle komma senare och trodde vid en svag stund att jag inte skulle lyckas få cykeln med mig upp i backen. Det var verkligen som trappor utav stora stenar och här lär också de bästa leda sina cyklar (springande dock, men det behöver vi inte prata om). Jag lyckades ändå släpa den med mig upp och så här efteråt så känns det som om själva backen inte var så värst lång, så där tidsmässigt. Men då var då och nu är nu. Som tur hade det blivit glesare bland cyklisterna, och det var helt enkelt bara att ta sig fram så gott det gick.

Sluttningarna efteråt var riktigt trevliga. Ganska tekniskt, men ställvis också lättare cykling.

Kalkkiruukki - Tuulivaara

Vid Kalkkiruukki kände jag mig svag. Men samtidigt kändes det svårt att äta något. Jag hade ätit kanske 3-4 energigel och hade sportdryck i en Camelbak på ryggen. Så det fick bli endast en mugg sportdryck, och så tänkte jag att jag tar nästa gel så fort det känns bättre.

När vi styrde vidare mot Tuulivaara så provade jag på att köra före. Hittills hade jag hållit mig bakom, vilket känts som ett bra alternativ. Det var en liten stigning som väntade och några kilometer med helt okej cykling. När vi kom ut på en väg igen hade vi tydlig motvind, men fick också sällskap ev en cyklist som hade startat redan klockan åtta på kvällen och alltså cyklat ett varv (60 km) innan den officiella starten. Han hade alltså som mål att köra fem varv, dvs. 300 km! Det gjorde gott att få höra denna story och lite annat, och de här var ändå några rätt så lätta 3-4 km. Här kunde man visserligen haft mer fart, men vi valde att återhämta oss lite på denna bit, vilket jag tror var ett bra alternativ. Nästa stigning var längs en skogsväg, först alltså sandväg, men den fortsatte som någon slags stig från ett skogshygge. Här insåg jag att jag fick trycka på ordentligt uppför, för växlarna verkade inte räcka till.

Efter det väntade rätt så okej parti med mycket utför och (med sand) förbättrad stig. Det partiet avslutades dock med en sugande uppförsbacke som var det mest leriga jag sett så långt. Omöjligt att cykla mellan stenar, vatten och leran. Den för mig mest krävande backen utför väntade här och jag klarade den utan större problem.

Arrangörerna har märkt ut skräpområden där man får lämna skräp, som sedan samlas upp. På följande område tog jag en engergigel med koffein, som tänkte åka upp tillbaka. Jag visste att jag skulle behöva den, så det var bara att skölja ner. Vi kämpade på uppför igen och jag måste säga att följande bit minns jag inte så mycket av, hur jag än försöker. Men till sista servicepunkten kom vi, och efter några bitar våfflor (!) och lite spolande av cykeln (den bara rasslade av all lera), så hade vi använt 3 timmar och 56 minuter, och hade 13 km kvar. Skulle vi hinna 13 kilometer på en timme och komma under fem timmar? Hittills hade jag inte funderat så mycket på tiden, fokuserat lite på kilometrarna, eftersom det var något som höll motivationen uppe, men inte på tiden.

El Grande

Vi var ganska så ensamma och det var bara att tugga på, meter för meter, kilometer för kilometer. Ner mot Tahkoselkä-sjön, och så därifrån upp mot El Grande. Det betydde en stigning på nästan 200 m. Men vid det här skedet började man skönja ett slut på denna pina. Och det var fortfarande bara att pinna på. Benen var kraftlösa, men jag ville inte heller gå. Det skulle vara nästan jobbigare. Vid ett par ställen var jag tvungen att leda cykeln, men annars gick det rätt så bra upp till sandvägen, som sedan gjorde en slinga uppe på Tahkovuori och sedan slingrade sig ner till mål. Vi hann med lite fotografering innan vi styrde ner mot målet. Till slut blev tiden 5.04, men så fick vi turen förevigad med några bilder längs rutten, inte så illa.

Glömde jag nämna att vid Taivaan portaat sade jag att det här kommer jag aldrig mer att göra? Vet ni vad min man sade? Jo, vänta bara, du kommer att ändra dig när du kommer till mål. Och hur gick det? Först kände jag lite medlidande mot syrran, när hon inte kunde delta och tänkte att jag "måste" nog ställa upp i nästa år också. Och för tillfället (två dygn efteråt) planerar jag för fullt för nästa år igen. Helt enkelt av egen fri vilja.