Ett silver och ett bortschabblat silver

Jag har haft några intensiva veckor på jobbet och inte så mycket träning som jag tänkt mig. Men är det FM i cykelorientering så är det, och då är jag med oberoende hur förberedelserna sett ut.

Terrängen i sprinten var lite annorlunda än jag väntar mig. Mer tekniska stigar och inte så mycket tallmo. Jag tog det säkert i början, eftersom jag förstörde förra sprinten redan i början.

Nu gick det bättre och jag hade någorlunda bra flyt. Det var mest rätt tydliga vägval och endast en lång sträcka där jag har funderat om jag borde kört ut till vägen och vänster runt. Jag hade ett litet sug för de där tekniska partierna och valde slutligen rutten till höger. Körde om ett par andra som ledde sina cyklar. Där hade jag alltså ännu bra flyt, men sen kom det en miss till följande kontroll. Jag höll faktiskt på att glömma bort hela kontrollen och märkte det lyckligtvis i tid, men det blev ändå en onödig sväng extra.

Där var vinnaren fast mig två minuter och jag såg henne inte mycket mer efter det, eftersom jag tappade kontakten på grund av min miss.

Men silver blev det och det var väl ungefär vad jag väntade mig, eller hoppades på.

Söndagens långdistans då? Det var över 16 km enligt idealrutten. Det tog mig nästan 1.15. En gång tappade jag kartan, eftersom vi hade många kartbyten och jag hade spänt fast den dåligt. Jag var mest nöjd med att jag orkade trampa upp i många branta backar, där jag såg andra leda sina cyklar.

Men. Det gick ju inte riktigt som jag tänkt mig. Början gick rätt så bra, höll på att köra in i ett förbjudet område efter tvåan, men där missade jag väl inte så många sekunder. Kartan flög ur ställningen lite före nian. Kanske jag var lite slarvig eller började bli trött, men före tian vek jag av en korsning för tidigt och körde förbi kontrollen längs fel stig. Fick leda cykel genom skogen upp mot kontrollen, samtidigt som jag såg vinnaren igen åka förbi utan att jag hann ”hänga på” ens en liten bit.

Ett sämre vägval mot kontroll 13 före vägövergången och sen kom den. Den största missen. Trött som jag var, läste jag igen slarvigt ut från näst sista kontrollen och hamnade ner i en grop, helt bort från stigen. Försökte ännu ta mig upp genom en trasslig sluttning innan jag fick ge upp och åka tillbaka mot näst sista och göra ett nytt försök. Hon som blev andra hade startat två minuter före mig, och jag såg hennes rygg ännu på väg till näst sista. Jag visste att det skulle gälla sekunder mellan oss två. Och så blev det, till hennes fördel. Tre sekunder.

Men två medaljer är väl ok och jag fick köra många härliga kilometer!